Det viktigaste kännetecknet för dessa små skönheter är, att de är miniatyrexemplar. Mätt från krukkanten till högsta bladet får de inte vara mer än 13 cm. Enligt gällande engelsk standard, måste de också vara odlade i lerkrukor som är högst 9 cm i diameter. Blomställningarna skall sticka upp över bladverket. Står plantan i en lerkruka med större diameter än 9 cm kallas den för en 'Floribundaplanta'.

Dessa speciella sorter är framkorsade från ett stort urval av 'sporter' och fröplantor, som är framtagna för detta ändamål.

Plantorna är miniatyrkopior av de stora zonalpelargonerna. Ett viktigt kännetecken hos miniatyrerna är att alla plantans delar, förutom blommorna, har en sådan storlek att plantan ser proportionerlig ut. Därför har de riktiga miniatyrerna ofta mycket små blad, vilket ger plantan dess karakteristiska utseende.

Det finns miniatyrpelargoner i nästan alla grupper, med undantag av doftpelargoner. Där finns det inte några egentliga miniatyrer.

För att bibehålla de små plantornas växtsätt, bör man vid odling av miniatyrpelargoner använda små krukor med en diameter på högst 9 cm. För att kontrollera att det verkligen är en ”äkta” miniatyr kan man plantera den i en stor kruka. Då kan man se om den behåller det för miniatyrer så typiska växtsättet. Är det en växtretarderad planta kommer den att utveckla större blad och ha ett kraftigare växtsätt när det växthämmande medlet slutar verka.

Skötseln av miniatyrpelargoner är lika enkel som för alla andra zonalpelargoner. Man måste bara tänka på deras vanliga ”behov”. Därför trivs miniatyrer bäst i små lerkrukor med en väldränerad jordblandning, bestående av ca 2 delar jord och 1 del tvättat grus eller lecakulor (2-4 mm). Vid vattning på sommaren tillförs också en gödning med låg kvävehalt.De övervintras bäst vid en temperatur över 12 grader och gärna mycket ljust. Då växer de fortfarande, men det är ändå så svalt att plantorna inte skjuter långa tunna skott.Miniatyrpelargoner förökas genom sticklingar på samma sätt som andra zonaler. Dom sätts i en sandblandad såjord. De små sticklingarna rotar sig ofta fort och när dom så växer bra, planterar man om dom i den vanliga jordblandningen för pelargoner.

Miniatyrpelargoner började dyka upp i slutet av 1800-talet. En av de första registrerade sorterna var 'Black Vesuvius', antagligen en mutation hos den stora ´Vesuvius´, som är en gammal bekant. Sådana mutationer medverkar ofta till att nya kultivarer uppstår och är ett av naturens många spratt, som vi människor har svårt att förklara. Men eftersom plantorna ofta har mycket blandade egenskaper i sin arvsmassa så kan sådant här hända.

© Bent Nielsen översatt av Lilian Färnevik 2007